Jag blev precis inkallad till intervju, för en fast tjänst, på fredag.
Det gjorde mig glad.

Och Stella i Danmark hon ville gärna vara min referens, och säga bra saker.
Så jag är så tacksam..

Nu dricker jag kaffe med dottern och så ska vi gå ut I skogen med Zavannah. Det har äntligen slutat regna, och man kan ana solen bakom molnen.

Jag somnar sent om natten, vaknar tidigt om morgonen, ibland redan klockan fem.
Jag sover som mest, en slummer av 5 oroliga timmar.

Jag kan inte ens märka tröttheten om dagen, min hjärna är ockuperad och den går på högvarv.

Jag kan inte riktigt ta mig samman, och då jag fick ett vänligt svar från Danmark om att vara min referens, brøt jag ihop och græt så att jag var tvungen hålla in till sidan av vägen med bilen.

Jag vet att det jag gör, den väg jag tagit, är det enda riktiga för mig, men mitt hjärta gråter inombords.

Jag kämpar hårt för att hålla alla känslorna på plats inom mig, men ibland lyckas det inte, dörren står plötsligt på glant, och en stormflod hotar att dränka allt i dess närhet.

Det här året har innehållit så många saker, både fantastiska och helt förfarliga, det är mycket som ska falla på plats, accepteras, och bitvis känner jag mig så jävla misslyckad, fast det inte ens är mitt fel.
Men jag valde fel relation, en gång till.

Vi var 8 stycken på intervju. Både gemensam utfrågning och privat.
Jag med mina 17 års erfarenhet stack ut, och tog plats, tänkte att ingenting känns svårt eller omöjligt efter Danmark.

Det gick också bra, jag kan börja där som vikarie, och med alla möjligheter till att få en fast tjänst efter sommaren, om jag önskar.
Det är bara ett litet men. De ska ha referenser från där jag jobbat sist. Hmmm.

Jag hoppas att Stella kan tänka sig att säga något gott om mig.

Min kæreste verkar fortsatt nedstamd över min frånvaro, och det gör ont I mig, jag får känslan att jag bara borde ta till Danmark och vara med han. Jag tycker synd om honom.

Och så säger jag till mig själv, varför fan skulle du det?
Han hade alla chanser när du var där, han tog dem inte.
Är det nu äkta att han verkligen saknar mig, älskar mig, inte kan tänka sig ett liv utan mig.
Jamen så är det då tid till upp till bevis. Jag är här I Sverige, han har en bil och alla möjligheter att då bevisa något både för mig och sig själv.

Gör han det inte, så var det inget värt, bara tomma ord och självomkan.

Men jag har ett sånt känsligt hjärta, fullt av omsorg, medkänsla och en längtan att ställa tillrätta, göra bra..

Jag är på väg till något jag aldrig deltagit i tidigare, en gruppintervju.
Jag vet inte ens vad det är för något, och jag var tvungen Google det.

Blev inte så mycket klokare av det. Vi ska alltså vara flera personer som kommer till intervju samtidigt.

Får se vad det kan ge då..

Idag har jag fikat med Siri, i tre timmar. Supertrevligt. Hon är en sån fin människa med ett stort hjärta och en lite lätt ironisk humor som jag bara älskar.

Sen gick jag 6 kilometer i skogen med Zavannah. Snön föll och det var 2 grader isande kallt.

Min kæreste ringde mig idag, mitt på dagen, från jobbet.

Han hade kommit på allt det där jag bara hade önskat så innerligt från honom, innan jag hade flyttat.
Ha sa, men du, jag satt och tänkte igår att om du bara får ett jobb här i Danmark igen, om så bara med en lön på 24000 så är det ju samma som du har I Sverige nu.

Och nu ville han hjälpa mig att finna ett jobb I Danmark, utanför vårdbranschen, och helst med en lön på 28000, och han ville också hjälpa mig med att överklaga Stps beslut. Ja han verkade nästan vara beredd att göra en hel del, bara jag kommer tillbaka.

Tänk om han bara hade gjort det innan jag åkte. Då när han varken ville hjälpa mig med jobb eller ens läsa ett mail jag desperat hade behov att få hjälp med. Då när det fortfarande fanns en chans att jag kunde ha hunnit överklaga i tid till att kanske börja på jobbet jag var så glad för, då när han inte bad mig stanna, när han sa att det var en bra idé att flytta till Sverige.

Själv tänkte jag mest på att det gjorde mig lite ledsen, att jag redan mistet jobbet jag var så glad för i Danmark, och att det inte längre har någon større betydelse att överklaga beslutet nu.

Att en del av mig fortfarande älskar honom när han är den karismatiske underbara, men att det är försent, att jag inte kommer gå tillbaka till honom i det som var.
Men att han är välkommen till Sverige, om han har lust.
Men inget av det sa jag.

Och så tänkte jag på en ovcharkaflicka, och jag blev varm i hjärtat.

Det finns inget bättre än hundar. Det är de jag borde ha insett redan från början, det är dem jag ska hålla mig till, de sviker aldrig någonsin, och det kommer inte jag göra heller.